Tränarens vanmakt.

Träningen just nu är inte särskilt intensiv eller hård. (Nåja, Elvira blir allt lite svettig och jag själv som mest agerar statist blir dyblöt bara av att titta på henne.) Jag känner att det är inte så väldigt mycket mer vi kan göra nu för att för att optimera förutsättningarna. Det vi inte fick med oss från Sverige när vi åkte, har vi liksom lämnat där hän.

Vi upprepar samma mönster, övningar och drillar ytterligare några gånger för att så mycket som möjligt skall överföras från hjärnan till "ryggmärgen". Någon enstaka detalj gås igenom och klargörs. "Vågiga utropstecken" rätas ut. När jag för femtioelfte gången tycker att vi ska ta en rörelse "EN GÅNG TILL" himlar Elvira med ögonen. För det är nämligen en sak som någon som inte varit i min situation inte kan förstå.......

Ett snart tvåårigt projekt går mot sitt slut. All min fritid, semestrar, energi och engagemang jag kunna uppbåda har syftat till ett enda mål. Att Elvira skall kunna ta guld i Peking.

Missförstå mig nu inte. Jag säger inte att Elvira bär ansvaret för mina uppoffringar om det inte skulle gå hela vägen. Jag var väl medveten om idrottens nyckfullheter när jag gav mig i kast med utmaningen och jag vet att jag själv gjort vad jag kunnat med de förutsättningar som varit.

Under hundratals träningar har jag kunnat justera grepp, rörelser och fotplaceringar precis som jag önskat. Men den 8e september närmar sig med stormsteg och på den dagen får jag inte ändra på ett enda litet finger eller ens tänka "EN GÅNG TILL"! Då är det allvar (eller vad man nu kan kalla det när det gäller idrott).

Det jag försöker beskriva är den vanmäktiga känsla som kommer när man inte kan påverka direkt utan bara får sitta vid mattkanten. Det bästa sättet att exemplifiera det är när vi tidigare idag var vid tävlingshallen och tittade. Så fort vi kom in vid mattorna steg min puls och adrenalinet började friflöda. Och min första tanke var "hoppas inte Elvira blir överväldigad". Men inte då! Hennes kommentar när jag frågade hur det kändes var att "det var skönt att det inte var så stort". Läktarna rymmer 13 000 åskådare! Så slutsatsen måste bli den, att om spelets regler kräver att jag våndas på detta vis så skulle jag inte vilja att någon annan än Elvira har mitt sköra psyke i sina händer.

Självklart kommer jag vara vid Elviras sida till slutet och därefter. Och när hon laddar kommer jag att göra vad jag kan för att hennes fokus på uppgiften och det vi tränat under alla timmar skall vara så skarpt som möjligt. Om någon timma är det 5e september och resten kan ni räkna ut själva....