Inplankning till vattenkuben.

Igår såg vi Anders ta ytterligare ett guld och även sätta nytt världsrekord. Gött jobbat!

Detta var något vi väntat på i flera månader. Vårt eget tävlande har hela tiden i fokus men vi hade fakiskt bestämt att Anders 400m-lopp skulle vi se, i övrigt fick det bli som det ville. Vi var även ute i god tid med biljettbeställning för att vi garanterat skulle få. Varje nation får ett antal biljetter till de olika arrangemangen.

Gårdagen var förutom simning även full av både tennis och goalboll, så vi försökte fixa biljetter även till goalbollens båda pass. Tennisen blev lite mer improvisation.

Gissa om jag blev häpen, förvånad och förbannad när vi bara fick biljetter till grundomgångarna på goalbollen! Simningen som vi sett fram emot sååå mycket! Sverige hade begärt 56 biljetter till simningen men fick bara 8! Men det slutar ju inte där. Jag blev som sagt förbannad så jag och Elvira bestämde oss för att försöka smita in ändå. Företagsamma som vi är grabbade vi tag i två av våra tävlandens rullstolar och "hjälpte" dom in och på så sätt fick vi sett det makalösa loppet.

Men ni ska ju inte tro att det var fullt på läktarna. Gott om plats på de tävlandes sida och massa outnytjade platser för media. Det slog mig då att kineserna är duktiga på att fixa saker när det handlar om att skaffa MER av något. Mer pengar, mer folk, mer bussar och ja som sagt, mer av allt. Men när det gäller att optimera så ligger de ljusår efter västvärlden.
För ungefär en vecka sedan kunde ni läsa att jag gick i tankarna att eventuellt ta och bli kines för deras fantastiska förmåga att organisera. Jag kan meddela att jag tänker åka hem med övriga truppen. Efter biljettflopparna igår är jag så besviken på det kinesiska plannerandet att den person som är biljettansvarig här inte ens skulle bli anförtrodd med fiskdammen om jag arrangerar något hemma.
Vi ses snart!

Kinesernas tar över.

Jag blir alltid skeptisk och misstänksam mot personer som imponeras av diplom och titlar. Kunskap och utmärkelser är i princip värdelösa tills dess att du gör något med dem, och då är en sådan sak som erfarenhet oersättlig.



Till judons arenor för både träning och tävling här i Peking har vi åkt kinesisktillverkade bussar. Attributen med ljusa skinnklädslar och annat gav intrycket att detta skulle vara ett förstklassig ekipage i klass med våra europeiska motsvarigheter. Men när man tittar närmare på diverse detaljer känns det bara plastigt och dåligt. Konstruktionen på armstöden skall vara "high tech" men blir bara o-funktionella.



Idag var vi och tittade i "förbjudna staden". Där kunde man hyra en manick som automatiskt pratade om de olika sakerna man passerade. Problemet var bara att den pratade vid fel ställen och när vi försökte styra den manuellt blev det error. Vi gick sonika tillbaks och krävde pengarna tillbaks (och fick det också, tillsammans med massa grymtande). Tekniken är inte ny och jag har tidigare använt liknande prylar på andra ställen. Kvalliten kändes som något från 80-talet.



Det sägs att det examineras en miljon civilingenjörer varje år här i Kina. Det tror jag säkert att det gör också. Men att det över en natt skulle ta över världen tack vare detta tror jag inte vi behöver vara rädda för. Visst kommer Kineserna starkt men naturen är varken linjär eller beroende av en enda variabel utan mycket mer komplex. Exempelvis kommer de kineser som går i första led bli "mätta" på utveckling och då stagnerar framåtskridandet tills nästa våg av framåtanda tar vid.



Om ni är nyfikna på den förbjudna staden så är det nog bäst ni åker dit själva och tittar (eller frågar någon annan). För varken Elvira eller jag blir särskilt imponerade eller exalterade av hus, oavsett hur stora de är.



Sov gott. Och oroa er inte för Kineser.

Brons - inte tillräckligt bra?

Somliga säger att man förlorar silver. Brons däremot kan vara en vinst. Detta ifrågasätts av många. Vad kommer denna meningsskiljaktighet ifrån?

Vad silvermedaljen beträffar så är svaret ganska enkelt. Om man satt målsättning att ta medalj är ju silver ett klart godkänt resultat. Men saken är ju den att silvret vanns ju i semifinalen. När sedan finalen går så är ju silver det sämsta man kan få.

Om målsättningen var medalj, så är ju brons ett resultat av en bra avslutning. Några mins säkert Sveriges fotbollsbrons 1994 som är ett bra exempel på detta. Och faktum är att för ett drygt år sedan vid EM i Baku så hade vi just medalj som mål. Där kunde även Elvira fokusera om efter förlust och hämta hem en bronspeng tack vare viljan att ta just detta.

Om vi inte blivit besvikna på allt annat än guld här i Peking så hade vi lurat oss själva. Det vill vi inte. Om man är nöjd med medalj så ska man säga det. Men vill man ta guld så måste även detta fastslås, så att träning och utvärdering på vägen dit kan ske därefter.

I detta ämne finns det säkert många åsikter. Men detta är i alla fall min.