Tack för allt stöd!

Jag har haft många uppslag till överskriften för kvällens reflektioner och därmed lite svårt att välja vilken jag skulle ta. Men när jag såg alla fina kommentarer och alla stöttande tankar vi fått under dagen blev det självklart vad det skulle bli.

När det gäller den senaste bilden är det ingen större fara. Elvira fick en smäll på knäet i sista matchen men det är inget annat än olycksfall i arbetet. Matchen tog inte slut där, men det var ändå skönt att få linda det lite efteråt.

En sak har jag i alla fall lärt mig om mig själv. Det var en sak jag kom på när vi satt på bussen till arenan. Anledningen till att jag blir nervös inför en stor tävling är att min hjärna är inställd på en stor uppgift, men saknar data att sortera, strukturera, tolka och bearbeta. Så istället drar den iväg och blir heltildad så att säga. Jag tycker mig även ha fått belägg för den teorin nu efter dagens händelser. Massor med information som skall processas och det har då blivit som välling i en babymage.

Ja ja, men lite mer om matcherna då. Sista matchen har en enkel förklaring till varför det blev förlust. Vi kom hit för att ta guld, inte brons. Så enkelt är det! Av denna anledning kunde vi inte ladda om och man såg på Elviras uppträdande på mattan att även om hon utåt körde judo, så saknades viljan att vinna. Konstigt kan tyckas för en del, men jag tror det är något jag kanske kommer utveckla mer i senare inlägg.

Sedan skulle jag vilja beröra första matchen. Det är tveksamt om mongoliskan verkligen hade något här att göra (man kan faktiskt göra sig illa på riktigt). Men det har i alla fall gett mig ett pedagogiskt verktyg till hjälp att exemplifiera vad som borde vara slutmålet med den förberedande träningen. Även om Elvira har en dålig dag och gör tveksamma ageranden på mattan så skall hon komfortabelt kunna vinna över alla motståndare ändå. Även de bästa. När vi nått dit kan vi nog säga att vi är i mål. Sedan är det självklart att ända fram kommer vi aldrig komma, men det är ändå ett riktmärke.

Och så slutligen matchen mot den Venezuelianska tjejen. För att ge lite förståelse för dennes dagsform kan nämnas att hon först slagit ut kinesiskan inom en minut. Finalen mot den rutinerade spanjorskan vann hon efter tre sekunder! Att då Elvira gick flera minuter och plockade massor med poäng indikerar ju kanske snarare att hon var riktigt stark men att hon blev besegrad av en motståndare som denna dag fick samma mentala fullträff som Elvira fick ifjol på VM.

Detta skall nu inte ses som en bortförklaring som med lite listiga vinklingar kan få Elvira till att bli dagens vinnare. Nä, jag hatar bortförklaringar! Både att behöva höra på detta elände och även att utsätta mig själv för sådant självbedrägeri som totalt eliminerar alla möjligheter till egenutveckling. Jag vill snarare se det som en indikering på att vi är på rätt väg med Elviras judo och att vi bara behöver mer av den. På alla sätt och vis. Vi måste träna mer, hårdare, effektivare och intensivare. Men hur det blir med den saken står ännu skrivet i stjärnorna. (Jag tror för övrigt att Venus elliptiska bana hade något med dagens resultat att göra.)

Jag har hela tiden hävdat att vi gjort det bästa av den situation vi haft. Det fina med det påståendet är att vi aldrig kommer få veta om jag haft fel....... Så vad krävs då egentligen för att få ett annat resultat nästa gång? Svaret är enkelt. "Andra förutsättningar." Och förutsättningarna har förvisso förändrats inför en potentiell vidaresatsning. Elvira kommer inte komma lika bevakad till nästa tävling. Fokus kommer istället ligga på andra. Ytterligare en förändring är att vi är mer erfarna.

Men för att verkligen lyckas tror jag att det krävs mer resurser. Främst ekonomiska. Jag tycker det är värt att nämna att på de 8 avklarade viktklasserna har Europa, med Ryssland och Frankrike i spetsen inte lyckats ta ett enda guld. Till och med de suveräna, tvillingsystrarna från Tyskland som varit i en klass för sig åkte på däng av kinesiskor. Så sent som på VM 2006 i Frankrike tog Europa samtliga guld i damklasserna (med någon reservation).

Men som sagt. Hur det blir i framtiden är ännu helt obestämt. Först skall vi ha någon veckas semester. Njuta av lite idrott och kanske upptäcka den kinesiska kulturen (jösses vad djupt). Sedan får vi ta oss en funderare och naturligtvis även ett snack med både sponsorer och förbund.

Den här dagen har gått i moll. Att den egna stoltheten fått sig en törn kan jag hantera. Det är sådant som tidigare fått mig att vilja framåt ännu mer. Och att ta revansch! Istället lider jag med Elvira som verkligen förtjänade att ta guld. (Hon har förhoppningsvis somnat nu och det borde även jag försöka med för klockan passerade just 3.) Många är vi som korsat Atlanten. Men att som Columbus eller bröderna Write, vara FÖRST, med något, det är en prestation. Och det är just detta som Elvira gör. Hon har flyttat fram gränserna för svensk, internationell judo. Och hon går i första led för handikappidrott i allmänhet.

Mest ledsen är jag kanske ändå för att vi inte lyckades leverera till ER, vad vi i två år kämpat för, och det ni stöttat och följt lika länge. Aldrig hade jag kunnat tro att så mycket människor skulle engagera sig i våra bravader och jag ber återigen så mycket om ursäkt. Största trösten är väl att jag ändå tror att vår herre har ett finger med i spelet och att det finns en plan som jag ännu inte sett........

God natt!