Inplankning till vattenkuben.

Igår såg vi Anders ta ytterligare ett guld och även sätta nytt världsrekord. Gött jobbat!

Detta var något vi väntat på i flera månader. Vårt eget tävlande har hela tiden i fokus men vi hade fakiskt bestämt att Anders 400m-lopp skulle vi se, i övrigt fick det bli som det ville. Vi var även ute i god tid med biljettbeställning för att vi garanterat skulle få. Varje nation får ett antal biljetter till de olika arrangemangen.

Gårdagen var förutom simning även full av både tennis och goalboll, så vi försökte fixa biljetter även till goalbollens båda pass. Tennisen blev lite mer improvisation.

Gissa om jag blev häpen, förvånad och förbannad när vi bara fick biljetter till grundomgångarna på goalbollen! Simningen som vi sett fram emot sååå mycket! Sverige hade begärt 56 biljetter till simningen men fick bara 8! Men det slutar ju inte där. Jag blev som sagt förbannad så jag och Elvira bestämde oss för att försöka smita in ändå. Företagsamma som vi är grabbade vi tag i två av våra tävlandens rullstolar och "hjälpte" dom in och på så sätt fick vi sett det makalösa loppet.

Men ni ska ju inte tro att det var fullt på läktarna. Gott om plats på de tävlandes sida och massa outnytjade platser för media. Det slog mig då att kineserna är duktiga på att fixa saker när det handlar om att skaffa MER av något. Mer pengar, mer folk, mer bussar och ja som sagt, mer av allt. Men när det gäller att optimera så ligger de ljusår efter västvärlden.
För ungefär en vecka sedan kunde ni läsa att jag gick i tankarna att eventuellt ta och bli kines för deras fantastiska förmåga att organisera. Jag kan meddela att jag tänker åka hem med övriga truppen. Efter biljettflopparna igår är jag så besviken på det kinesiska plannerandet att den person som är biljettansvarig här inte ens skulle bli anförtrodd med fiskdammen om jag arrangerar något hemma.
Vi ses snart!

Kinesernas tar över.

Jag blir alltid skeptisk och misstänksam mot personer som imponeras av diplom och titlar. Kunskap och utmärkelser är i princip värdelösa tills dess att du gör något med dem, och då är en sådan sak som erfarenhet oersättlig.



Till judons arenor för både träning och tävling här i Peking har vi åkt kinesisktillverkade bussar. Attributen med ljusa skinnklädslar och annat gav intrycket att detta skulle vara ett förstklassig ekipage i klass med våra europeiska motsvarigheter. Men när man tittar närmare på diverse detaljer känns det bara plastigt och dåligt. Konstruktionen på armstöden skall vara "high tech" men blir bara o-funktionella.



Idag var vi och tittade i "förbjudna staden". Där kunde man hyra en manick som automatiskt pratade om de olika sakerna man passerade. Problemet var bara att den pratade vid fel ställen och när vi försökte styra den manuellt blev det error. Vi gick sonika tillbaks och krävde pengarna tillbaks (och fick det också, tillsammans med massa grymtande). Tekniken är inte ny och jag har tidigare använt liknande prylar på andra ställen. Kvalliten kändes som något från 80-talet.



Det sägs att det examineras en miljon civilingenjörer varje år här i Kina. Det tror jag säkert att det gör också. Men att det över en natt skulle ta över världen tack vare detta tror jag inte vi behöver vara rädda för. Visst kommer Kineserna starkt men naturen är varken linjär eller beroende av en enda variabel utan mycket mer komplex. Exempelvis kommer de kineser som går i första led bli "mätta" på utveckling och då stagnerar framåtskridandet tills nästa våg av framåtanda tar vid.



Om ni är nyfikna på den förbjudna staden så är det nog bäst ni åker dit själva och tittar (eller frågar någon annan). För varken Elvira eller jag blir särskilt imponerade eller exalterade av hus, oavsett hur stora de är.



Sov gott. Och oroa er inte för Kineser.

Brons - inte tillräckligt bra?

Somliga säger att man förlorar silver. Brons däremot kan vara en vinst. Detta ifrågasätts av många. Vad kommer denna meningsskiljaktighet ifrån?

Vad silvermedaljen beträffar så är svaret ganska enkelt. Om man satt målsättning att ta medalj är ju silver ett klart godkänt resultat. Men saken är ju den att silvret vanns ju i semifinalen. När sedan finalen går så är ju silver det sämsta man kan få.

Om målsättningen var medalj, så är ju brons ett resultat av en bra avslutning. Några mins säkert Sveriges fotbollsbrons 1994 som är ett bra exempel på detta. Och faktum är att för ett drygt år sedan vid EM i Baku så hade vi just medalj som mål. Där kunde även Elvira fokusera om efter förlust och hämta hem en bronspeng tack vare viljan att ta just detta.

Om vi inte blivit besvikna på allt annat än guld här i Peking så hade vi lurat oss själva. Det vill vi inte. Om man är nöjd med medalj så ska man säga det. Men vill man ta guld så måste även detta fastslås, så att träning och utvärdering på vägen dit kan ske därefter.

I detta ämne finns det säkert många åsikter. Men detta är i alla fall min.

Semester?

Alltså, nu var det ju tänkt att vi skulle ha lite semester. Men schemat är lite för späckat för att få den känslan. Fast det är rätt kul ändå.

Gårdagen började med ett fyra timmar långt judomöte (inte jättekul). Man tar chansen när många länder är samlade att prata regler och annat. Problemet är att det skall översättas från franska till engelska och till spanska. Samtidigt sitter det ett gäng rysktalande och får sin egen översättning, så det blir stimmigt och tar en väldans lång tid.

Snabbt tillbaks och hämta Elvira för lite lunch. Innan vi kom iväg fick jag skakat tass med kronprinsessan Viktoria som var på besök i byn. Handslag var inte lika fast som Göran Perssons, men hon var betydligt sötare.

Efter lunchen fick vi besök av en av Elviras sponsorer. Namnet får av juridiska skäl inte nämnas här, men på Elviras ursprungliga blogg finns länk och logotype med ett punktskriftstecken på röd bakgrund. Det var trevligt.

När vi nästan ätit klart middagen fick vi ett samtal från den andra sponsorn, en "possitiv" skraplott där överskottet går till behjärtansvärda ändamål. Vi drog iväg till deras hotel och blev sittandes där till halv två. Så det var med andra ord väldigt trevligt oxå.

I förmiddags blev det bordtennisfinal men vår svenska Jossan räkte inte mot fransyskan. Skit oxå. Eftermiddagen skulle tillbringats på en mässa som kronprinsessan skulle inviga med nått som jag int fått riktig kläm på. Men det strulade med vägbeskrivningen så vi kom aldrig iväg. Istället fick vi lite tid att hämta andan innan nästa evenemang.

Ikväll skall vi alltså till svenska ambasaden och skaka han igen. Blir säkert både kungligt och byråkratiskt handskakeri. Det ser jag fram emot. Nu måste jag gå å duscha så dom inte tycker att jag luktar skunk.

Ha d bra!

Ett litet vakum.

Jag lovade ju att återkomma med en betraktelse över hur man kan känna sig likgiltig till en Paralympisk bronsmedalj. Men jag får nog skjuta på den tills i morgon för jag orkar inte idag. Har lite svårt att hitta fokus i tillvaron helt enkelt.

Dagen har tillbringats i judoarenan där de sista klasserna avgjordes. Jag fick satt mitt nyinköpta kameraobjektiv på prov och jag fick flera skithäftiga bilder. De va kul! Kan nämna att Spanien (-70), Ryssland (-90) och Azerbaijan (+100) slutligen lyckades rädda den Europeiska stoltheten med några avslutande guldmedaljer.

I övrigt har vi umgåtts med den del av supporterskaran som funnits på plats här i Peking. Dom har varit ett kanonbra stöd. I morgon styr de dock åter kosan i västlig riktning. Till alla er där hemma vill jag återigen rikta ett stort tack för alla tankar ni skänkt oss i motgångens stund. Jag lovar att vi kommer räta på ryggarna tids nog, inte minst tack vare er.

Tills i morgon! (Kan man säga så?)

Tack för allt stöd!

Jag har haft många uppslag till överskriften för kvällens reflektioner och därmed lite svårt att välja vilken jag skulle ta. Men när jag såg alla fina kommentarer och alla stöttande tankar vi fått under dagen blev det självklart vad det skulle bli.

När det gäller den senaste bilden är det ingen större fara. Elvira fick en smäll på knäet i sista matchen men det är inget annat än olycksfall i arbetet. Matchen tog inte slut där, men det var ändå skönt att få linda det lite efteråt.

En sak har jag i alla fall lärt mig om mig själv. Det var en sak jag kom på när vi satt på bussen till arenan. Anledningen till att jag blir nervös inför en stor tävling är att min hjärna är inställd på en stor uppgift, men saknar data att sortera, strukturera, tolka och bearbeta. Så istället drar den iväg och blir heltildad så att säga. Jag tycker mig även ha fått belägg för den teorin nu efter dagens händelser. Massor med information som skall processas och det har då blivit som välling i en babymage.

Ja ja, men lite mer om matcherna då. Sista matchen har en enkel förklaring till varför det blev förlust. Vi kom hit för att ta guld, inte brons. Så enkelt är det! Av denna anledning kunde vi inte ladda om och man såg på Elviras uppträdande på mattan att även om hon utåt körde judo, så saknades viljan att vinna. Konstigt kan tyckas för en del, men jag tror det är något jag kanske kommer utveckla mer i senare inlägg.

Sedan skulle jag vilja beröra första matchen. Det är tveksamt om mongoliskan verkligen hade något här att göra (man kan faktiskt göra sig illa på riktigt). Men det har i alla fall gett mig ett pedagogiskt verktyg till hjälp att exemplifiera vad som borde vara slutmålet med den förberedande träningen. Även om Elvira har en dålig dag och gör tveksamma ageranden på mattan så skall hon komfortabelt kunna vinna över alla motståndare ändå. Även de bästa. När vi nått dit kan vi nog säga att vi är i mål. Sedan är det självklart att ända fram kommer vi aldrig komma, men det är ändå ett riktmärke.

Och så slutligen matchen mot den Venezuelianska tjejen. För att ge lite förståelse för dennes dagsform kan nämnas att hon först slagit ut kinesiskan inom en minut. Finalen mot den rutinerade spanjorskan vann hon efter tre sekunder! Att då Elvira gick flera minuter och plockade massor med poäng indikerar ju kanske snarare att hon var riktigt stark men att hon blev besegrad av en motståndare som denna dag fick samma mentala fullträff som Elvira fick ifjol på VM.

Detta skall nu inte ses som en bortförklaring som med lite listiga vinklingar kan få Elvira till att bli dagens vinnare. Nä, jag hatar bortförklaringar! Både att behöva höra på detta elände och även att utsätta mig själv för sådant självbedrägeri som totalt eliminerar alla möjligheter till egenutveckling. Jag vill snarare se det som en indikering på att vi är på rätt väg med Elviras judo och att vi bara behöver mer av den. På alla sätt och vis. Vi måste träna mer, hårdare, effektivare och intensivare. Men hur det blir med den saken står ännu skrivet i stjärnorna. (Jag tror för övrigt att Venus elliptiska bana hade något med dagens resultat att göra.)

Jag har hela tiden hävdat att vi gjort det bästa av den situation vi haft. Det fina med det påståendet är att vi aldrig kommer få veta om jag haft fel....... Så vad krävs då egentligen för att få ett annat resultat nästa gång? Svaret är enkelt. "Andra förutsättningar." Och förutsättningarna har förvisso förändrats inför en potentiell vidaresatsning. Elvira kommer inte komma lika bevakad till nästa tävling. Fokus kommer istället ligga på andra. Ytterligare en förändring är att vi är mer erfarna.

Men för att verkligen lyckas tror jag att det krävs mer resurser. Främst ekonomiska. Jag tycker det är värt att nämna att på de 8 avklarade viktklasserna har Europa, med Ryssland och Frankrike i spetsen inte lyckats ta ett enda guld. Till och med de suveräna, tvillingsystrarna från Tyskland som varit i en klass för sig åkte på däng av kinesiskor. Så sent som på VM 2006 i Frankrike tog Europa samtliga guld i damklasserna (med någon reservation).

Men som sagt. Hur det blir i framtiden är ännu helt obestämt. Först skall vi ha någon veckas semester. Njuta av lite idrott och kanske upptäcka den kinesiska kulturen (jösses vad djupt). Sedan får vi ta oss en funderare och naturligtvis även ett snack med både sponsorer och förbund.

Den här dagen har gått i moll. Att den egna stoltheten fått sig en törn kan jag hantera. Det är sådant som tidigare fått mig att vilja framåt ännu mer. Och att ta revansch! Istället lider jag med Elvira som verkligen förtjänade att ta guld. (Hon har förhoppningsvis somnat nu och det borde även jag försöka med för klockan passerade just 3.) Många är vi som korsat Atlanten. Men att som Columbus eller bröderna Write, vara FÖRST, med något, det är en prestation. Och det är just detta som Elvira gör. Hon har flyttat fram gränserna för svensk, internationell judo. Och hon går i första led för handikappidrott i allmänhet.

Mest ledsen är jag kanske ändå för att vi inte lyckades leverera till ER, vad vi i två år kämpat för, och det ni stöttat och följt lika länge. Aldrig hade jag kunnat tro att så mycket människor skulle engagera sig i våra bravader och jag ber återigen så mycket om ursäkt. Största trösten är väl att jag ändå tror att vår herre har ett finger med i spelet och att det finns en plan som jag ännu inte sett........

God natt!

Guldet blev till sand.

På ren svenska, DET SKET SIG! Återkommer senare.

Nederlag är tungt.

Elvira föll mot Venezuela. 2w och 4y mot 1w och 2y.

Elvira vidare till semifinal.

Efter en darrig inledning skickade Elvira mongoliskan i mattan med en Ashi Guruma. Tid 33 sekunder.

Snart smäller det!

Jag borde egentligen ligga och sova nu. Men faktum är att jag är för nervös. Som tur är så har lugnet fått ett ansikte i Elvira och hon sussar snart så sött. Fast hon har medgett att hon kommer bli nervös imorgon och jag måste erkänna att jag är lite glad för det, för annars hade det varit nått galet.

Grundomgångarna är schemalagda mellan 12:00-15:30 lokal tid vilket innebär 06:00-09:30 hemma i Sverige. Elviras enda match i det passet är sist av 13 på sin matta. Däremot vet jag inte om det kommer ta 3,5 timma att köra 13 matcher så vi får väl se hur det blir med den saken. Jag kommer meddela resultat här i bloggen via mobilen.

Okej, jag gör väl ett försök till att sova då..........

Högre växel.

Det förefaller som att kineserna hade ytterligare en växel att lägga i. Mitt första Paralympics beskrivs av många med tidigare erfarenheter som det bästa hittills. Det verkar fullt rimligt för det är onekligen imponerande.

Har precis varit på invigningen och även det var onekligen imponerande. Men det mest spektakulära var att få marschera in på en fullsatt stadion som rymmer 91000 människor! Man fick andnöd och gåshuden man fick såg ut ungefär som en duschmatta. Jag tänker inte ens försöka förklara. Det måste upplevas.

När vi så kommer tillbaka till byn och går för lite kvällsvickning har man bytt meny i matsalen liksom för att markera att spelen är igång. Eller så var det bara en engångsföreteelse. Eller så gör man så en gång i veckan. Det lär väl visa sig. Men man hade ställt ut fantastiska fruktskulpturer som dekoration. Och av alla de 44000 volontärer som valts ut av de 900000 kandiderande hade man en hel drös som kantade ingången i matsalen och applåderade och gjorde high five bara för att man skulle gå och äta mat klockan halv ett på natten!!!

Var skall detta sluta? Man måste helt enkelt bara ställa sig frågan.

Som perfektionist och vän av ordning vill jag dessutom berätta att organiserandet av bussarna som tog oss till invigningen var även det en sak som imponerade. Tre kolonner med hundratals bussar, numrerade och märkta, avgick helt på utsatt tid.

På en tre timmar lång invigning med så många potentiella felkällor avvek sluttiden med fem minuter. Fyrverkeriet som skulle ha avslutat det hela kom igång först 23:03 istället för utsatta 22:58. Det är en avvikelse som även jag kan acceptera.

Jag måste slutligen återigen få berömma kinesernas utomordentliga ordningsamhet. Jag stormtrivs!!! Vem vet, jag kanske rent av tar och blir kines.....

Flytet flödar.

Det är helt klart att man måste vara på topp för att nå ända fram. Skall man ta guld måste man helt enkelt kunna slå alla motståndare. Men det käns ändå ganska skönt att slippa fransyskans ryckiga-, spanjorskans varierande- och ryskans stabila judo i inledningsomgången.

Istället väntar en rellativt okänd och oerfaren mongoliska i första omgången. Och får Elvira bara till den mentala laddningen så som vi vill skall det inte vara något problem. I semifinalen väntar antingen den venezuelianska bronsmedaljören från VM förra året eller kinnesiskan. Kinnesiskan har visserligen sett stark ut och har hemmaplan, men även där gäller att Elvira kommer vinna med rätt laddning. Hon från Venezuela slog förvisso kinnesiskan på VM men det känns ändå inte som att hon kommer upp i Elviras klass även om hon utveklats bra de senaste åren.

I finalen kommer hon som sagt garanterat ha en stark motståndare oavsett vem det blir. Men när Elvira väl kommit så långt och fått upp farten så att säga är det bara att ånga på in i mål. Elvira har haft flyt med lottningen tidigare och det tycks hålla i sig. Missar vi guldet lovar jag inte att jag skall äta upp min hatt, men däremot att jag inte skall skylla på lottningen.

Resultatrapportering kommer ske löpande här på bloggen (om tekniken inte sviker.......).

Tränarens vanmakt.

Träningen just nu är inte särskilt intensiv eller hård. (Nåja, Elvira blir allt lite svettig och jag själv som mest agerar statist blir dyblöt bara av att titta på henne.) Jag känner att det är inte så väldigt mycket mer vi kan göra nu för att för att optimera förutsättningarna. Det vi inte fick med oss från Sverige när vi åkte, har vi liksom lämnat där hän.

Vi upprepar samma mönster, övningar och drillar ytterligare några gånger för att så mycket som möjligt skall överföras från hjärnan till "ryggmärgen". Någon enstaka detalj gås igenom och klargörs. "Vågiga utropstecken" rätas ut. När jag för femtioelfte gången tycker att vi ska ta en rörelse "EN GÅNG TILL" himlar Elvira med ögonen. För det är nämligen en sak som någon som inte varit i min situation inte kan förstå.......

Ett snart tvåårigt projekt går mot sitt slut. All min fritid, semestrar, energi och engagemang jag kunna uppbåda har syftat till ett enda mål. Att Elvira skall kunna ta guld i Peking.

Missförstå mig nu inte. Jag säger inte att Elvira bär ansvaret för mina uppoffringar om det inte skulle gå hela vägen. Jag var väl medveten om idrottens nyckfullheter när jag gav mig i kast med utmaningen och jag vet att jag själv gjort vad jag kunnat med de förutsättningar som varit.

Under hundratals träningar har jag kunnat justera grepp, rörelser och fotplaceringar precis som jag önskat. Men den 8e september närmar sig med stormsteg och på den dagen får jag inte ändra på ett enda litet finger eller ens tänka "EN GÅNG TILL"! Då är det allvar (eller vad man nu kan kalla det när det gäller idrott).

Det jag försöker beskriva är den vanmäktiga känsla som kommer när man inte kan påverka direkt utan bara får sitta vid mattkanten. Det bästa sättet att exemplifiera det är när vi tidigare idag var vid tävlingshallen och tittade. Så fort vi kom in vid mattorna steg min puls och adrenalinet började friflöda. Och min första tanke var "hoppas inte Elvira blir överväldigad". Men inte då! Hennes kommentar när jag frågade hur det kändes var att "det var skönt att det inte var så stort". Läktarna rymmer 13 000 åskådare! Så slutsatsen måste bli den, att om spelets regler kräver att jag våndas på detta vis så skulle jag inte vilja att någon annan än Elvira har mitt sköra psyke i sina händer.

Självklart kommer jag vara vid Elviras sida till slutet och därefter. Och när hon laddar kommer jag att göra vad jag kan för att hennes fokus på uppgiften och det vi tränat under alla timmar skall vara så skarpt som möjligt. Om någon timma är det 5e september och resten kan ni räkna ut själva....

Varför är det så speciellt?

Detta är första gången jag är på Paralympics. Det är en väldigt speciell känsla. Men varför är det egentligen det?

Bostäderna är ett stort lägenhetskomplex och vi bor i en "svensk" trappuppgång. Det gör jag hemma också, fast i min lägenhet har jag alla mina prylar tillgängliga.

Matsalen vi äter i är enorm. Det innebär en himla massa oljud som man ju egentligen inte vill ha när man sitter och äter.

I matsalen finns det en massa olika rätter att välja mellan. Men när jag äter lunch hemma har jag egentligen ännu mer att välja bland.

Man får träffa massor med folk från hela världen! Men när vi skall äta sätter sig alla, utan undantag, med sina landsmän. Precis som jag gör varje dag hemma där jag inte har några alternativ.

Men kanske är det just det som är grejen. Att få vara i en gemenskap med människor som man har ett relevant attribut tillsammans med. Dessutom vid ett tillfälle då man verkligen kan känna och uppskatta just detta. Bland alla kineser, ryssar, usanare och tyskar behöver inte jag känna mig utanför. Jag kan istället känna patriotisk uppskattning mot mina landsmän för att dom är just det. Inget annat behövs av dem just då. Tänk vad trevligt det hade varit om man kunde känna så jämt. Fast troligast är väl att de blir reducerade från att ha varit svenskar till att åter bli stockholmare, göteborgare eller skåningar så fort man packat upp väskan.

Den enda slutsats man kan dra är rimligen att vi behöver mer Paralympics (och så lite OS som uppladdning).

/MATTIAS
(trollhättebo och svensk)

Välkommen till Eddes blogg!

Nu har tekniken hunnit i kapp! Min konservativa hållning mot ny teknik skördar stora framgångar genom att andra får slita sitt hår i kampen om att få alla inställningar rätt. Nu har jag däremot bestämt mig för att göra intåg i det nya årtusendets kommunikationsgenombrott och börja blogga. Återkommer i morgon med lite reflektioner ifrån Peking.